Drömmar – vår inre rikedom

Människan har drömt i alla tider. Också djur ser ut att göra det. Vad människor i äldre tider trott om sina drömmar är svårt att veta, men det vet man i alla fall att man ibland velat tyda drömmarna för att utvinna något budskap ur dem. Drömtydning är en urgammal gren. Kända drömtydare är både Gamla testamentets Josef och Sigmund Freud, till vars centrala verk boken Drömtydning hör. Ett ganska utbrett missförstånd är att Freud tydde drömmar på samma sätt som antikens drömtydare gjorde. Det antika drömtydandet utgick från att drömmarna kom från Gud och förmedlade budskap från honom. Den som drömt visste inte vad drömmen betydde, men drömtydaren kunde med gudagiven visdom berätta det. Även om man knappast menar att vår tids drömtydare besitter gudomlig vishet, så föreställer man sig att de tror sig kunna berätta vad en dröm betyder då de hör den berättas, utan att veta någonting om drömmaren. Så är det dock inte; drömtydaren måste veta en del om drömmarens bakgrund och aktuella livssituation för att kunna dra slutsatser om drömmen. Ändå verkar Freud inte ha framhållit denna skillnad, vilket kanske bäst kan förklaras med Carl Gustav Jungs konstaterande: ”I mötet med övermakten hos det psykiska, om någonstans, är gudsfruktan på sin plats.” Drömmarna förmedlar inte budskap från Gud, men ger en inkörsport till det omedvetna, som är en rymd och en ocean med våldsamma krafter som ingriper våra liv. I drömmarna möts det som vi umgås med i vårt dagliga liv, dess utmaningar och människorelationer, med vårt undermedvetna – känslor, önskningar och farhågor som vi hyser utan att vara på det klara med.

Jung berättar om hur en man kom till honom vid en tillställning och frågade flinande om han ännu tydde drömmar. Sen berättade han, som om det inte hade med hans fråga att göra, hur han hade drömt att han under en bergsbestigning plötsligt steg högre och högre upp i luften. Jung frågade ut honom och det visade sig att han vantrivdes i sitt arbete och sitt äktenskap samtidigt som han tog stora risker då han ägnade sig åt bergsbestigning. På frågan varför han tog dessa risker svarade han att det vore väl det finaste att dö uppe i bergen. Jung varnade honom för att detta kunde tyda på en dold självmordsönskan. Då sa mannen att det ju inte var det de skulle prata om. En tid senare störtade han ner i en ravin och drog med sig några kamrater i döden. Drömmen hade ett budskap, fast inte från Gud, utan från det omedvetna.

ovet tiiliseinässä
Foto: Outi Niemi

Egna drömmar

Själv brukar jag fundera över vad mina drömmar kan betyda, alltså tyda på. Ibland är det väldigt enkelt; jag kan drömma om att jag gör sådant som jag pga. fysiska begränsningar inte längre kan göra. Jag sörjer det inte så mycket i vaket tillstånd, men drömmarna tyder på att jag ändå inte tar så lätt på det. Det handlar alltså om ett möte mellan en daglig verklighet och mina förträngda känslor kring det.

En typ av drömmar handlar om avlidna anhöriga. Min farfar som stod mig ovanligt nära – på gott och ont – dog relativt oväntat när jag var 17 år. Han låg drygt tre veckor på sjukhus och under den tiden fick jag aldrig besöka honom. Länge drömde ja om att han återvände till livet. Det kändes besvärande i drömmen, vi hade ju redan hunnit inrätta våra liv utifrån att han inte längre fanns. Många andra har haft likadana drömmar i en likadan situation. Jag antar att det är fråga om att döden inte upplevs som verklig då man inte har sett den döde död; först umgås man med hen, sedan ser man kistan på begravningen och kan bara på goda grunder tro att hen ligger i den. Tio år senare dog min farmor och den gången såg jag inte bara henne död, jag såg henne . Fem månader senare dog min far helt plötsligt. Då var jag inte närvarande men for samma dag till sjukhuset där han avlidit för att se honom. Jag kommer inte ihåg att jag hade drömt om någondera att de återkom till livet. Men i övrigt var alla tre mitt återkommande nattliga sällskap. Jag började skriva ned drömmarna. Det måste ske snabbt, för jag glömde väldigt fort bort drömmarna. Likaså drömde jag om farföräldrarnas hem i Helsingfors och deras fritidsställe i Röykkä, liksom om ett fritidsställe i Ekenäs skärgård som min mor hyrde från år 1968 och som jag besökte sista gången 1987. Också dessa drömmar skrev jag noggrant ned. Väldigt plötsligt upphörde alla dessa drömmar för några år sedan. Jag tror det beror på att jag till slut blivit något så när färdig med relationen till farfar, farmor och far. Det påminner mig om en krigsveteran som hade svåra mardrömmar i kanske 50 år efter kriget, men som faktiskt sedan upphörde. Hade han bearbetat sina upplevelser färdigt? Eller berodde det på att han hade kommit till den åldern då de överlevande kamraterna dog i samma takt som frontkamraterna stupade? Eller att den egna döden inte var så långt borta och han accepterat den?

lukot rannalla
Foto: Outi Niemi

Drömmarna och det undermedvetna

Jung berättar i sina memoarer om sina drömmar om sin far som dog när han var i 20-årsåldern. Han hade inte drömt om honom sedan han dog, men 26 år senare gjorde han det igen. Han säger att fadern visade sig för honom. Han menade också att det stod i samband med att hans mor dog kort tid efter det. Jag tror inte riktigt på det senare, men formuleringen att fadern visade sig fascinerar mig. För oberoende vad man tror om de avlidnas tillstånd så existerar de i högsta grad fortfarande efter sin död i sina närmastes själsliv. Framför allt föräldrarna har i regel stor betydelse för hur deras barns själsliv utformas, så de fortsätter vara närvarande också efter sin död.

Hur skiljer sig barns drömmar från vuxnas? Tilltagande ålder (jag är 65) innebär också att andelen avlidna bland de människor som finns i vårt medvetande ständigt växer. De levande kan vi umgås med både på riktigt i vaket tillstånd och ”på låtsas” i drömmarna, medan det för de avlidnas del återstår bara drömmen för detta ”låtsasumgänge”, som jag för den delen inte är så säker på att är bara på låtsas, för även om de är döda så utgör de fortfarande en del av vår personlighet. I någon viss ålder kanske det sker ett maktskifte, då majoriteten av aktörerna på vår drömscen går över till de avlidna, på samma sätt som det förflutna med tilltagande ålder upptar en ständigt större del av vårt medvetande.

I stället för de egna drömmarna kunde man utgå från något man läst sig till eller berätta om andras drömmar med deras tillstånd. Något sådant material har jag dock inte. Dessutom får man nöja sig med de drömmar som de andra väljer att berätta, därtill i ”censurerad” form. Freud säger i sin Drömtydning att materialet består av hans egna drömmar, och att han utelämnat de häftigaste. Jag har inte ens skrivit ned de häftigaste och har således mestadels hunnit glömma dem. Att jag inte skrivit ned dem kan bero på att det är svårt för mig att erkänna att jag (ens) drömt om något sådant.

Jag är varken Freudian eller psykoanalytiker, men trots det inläst på Freud. Mycket av det Freud skrev är föråldrat – hur skulle det kunna vara annat då vi har att göra med någon som levde 1856–1939? Men det betyder ingalunda att allt han sade vore värdelöst idag. Mycket av det tas tvärtom för självklart. En av dessa saker är förmodligen hans konstaterande, att de själsliga mekanismer som åstadkommer psykiska sjukdomssymptom utgör också en del av det normala själslivet, och att utforskning av neurotiker och sinnessjuka inte kan sakna betydelse för förståelsen av det sunda psyket. Han framhåller att drömbildningen har samma dynamik som den psykopatologiska symptombildningen. Då drömmen inte är något patologiskt fenomen, bevisar detta enligt honom det ovansagda. Vi som inte är psykiatrer har begränsade möjligheter att utforska psykiska sjukdomstillstånd, men om vi kommer ihåg våra drömmar – vilket alla inte gör – ger de oss en möjlighet till djupare förståelse av vårt eget själsliv.

Jag inledde 1977 mina studier på Svenska Missionsförbundet teologiska seminarium på Lidingö. Där skulle alla studerande på pastorslinjen under två läsår gå hos en psykoterapeut, vilket jag anser var mycket klokt. En gång berättade jag för terapeuten att jag drömt att jag skällde till byxor och tröja en person som jag hade ett spänt förhållande till men som jag pga. omständigheterna inte skulle ha haft hjärta att vara så hård emot. Vi var i slutet av samtalstimmen och kunde inte gå in på det, men terapeuten sa att det här var väldigt viktigt och att vi skulle ta upp det nästa gång. Sen blev hon allvarligt sjuk och det blev aldrig någon nästa gång. Ändå lärde jag mig någonting viktigt om drömmar: det man drömmer att man gör kan vara något man innerst också vill göra. Det behöver inte betyda att man ska göra det, men det är väldigt bra att bli på det klara med att man har en sådan undertryckt önskan.

Ett intressant fenomen hos mig var att mitt intresse för drömmar, speciellt dem där avlidna personer uppträdde, tycktes framalstra drömmar där jag mötte dessa fullt medvetande om att de var redan döda. Inte en yrkessjukdom, men kunde man kalla det en intressesjukdom? I en sådan dröm mötte jag min vid det laget sedan 35 år döde farfar. Drömmen var så häftig att jag på morgonen först trodde att jag inte skulle kunna följa mina relativt fasta morgonrutiner. På arbetsplatsen hade jag samma dag tillfälle att prata om min upplevelse med en kollega som jag hade en förtrolig relation till. Så omskakad jag var, var jag samtidigt djupt tacksam för min upplevelse, för jag kände att min själ fortfarande levde.

När det gäller drömmar är man sist och slutligen hänvisad till sina egna. Därför blev denna artikel ganska självcentrerad. Så klart är också urval och censur att räkna med – urval redan för att artikelns längd sätter gränser, medan censuren undandrar sig min bedömning. Och alla andras med för den delen.

Risto Nurmela