Vi använder oss av vårt modersmål i krissituationer och i farosituationer. Språket är en del av vår identitet och i bästa fall fungerar språket som en väg till befrielse av oss själva. Språkets utmaningar lyfter Riitta Mykkänen-Hänninen upp i sin föreläsning som hon höll i samband med en skolning 20.3.2021. I denna text sammanfattar jag de tankar Mykkänen-Hänninen talade om under skolningen.
Vi är alla en del av någonting större. Vi behöver bredda vår förståelse över att vi alla sitter i samma coronabåt. Vi som jourar i kyrkans samtalstjänst måste dock lära oss känna igen våra egna resurser och skilja mellan våra egna upplevelser och kontakttagarens.
Vi är en del av en större världsvid kris och självklart påverkar detta också oss aktiva i kyrkans samtalstjänst. Det intressanta i situationen är att i längden följa med vilka utmaningar vi står inför med vår tjänst. Hur skall och bör vi reagera för att kunna samverka med samhället.
Samhället är mycket sårbart i och med restriktioner och förhållningssätt. Vi vet aldrig vem som drabbas och när av coronan. Men i denna obskyra situation är vår uppgift att leva tryggt och försöka hålla kvar hoppet, för krisen tvingar oss att leva i pendeln mellan hopp och hopplöshet. Hur krisen påverkar just mig varierar hos oss alla och vi har alla olika sätt att ”tanka” energi i stunden.
Vi påverkas alla av krisen trots att den har påverkat oss olika. Hen som gillade att vara hemma och pyssla kan fortfarande fylla på sin energi genom den verksamheten medan hen som sjunger i kör har fått hitta nya metoder för rekreation. Somliga har fått en ökad arbetsmängd och utsätts dagligen för smittan medan andra har funnit ett lugnare vardagstempo i och med distansjobb. Vissa klarar av att hålla kontakten via olika tjänster medan andra upplever social distansering i och med skärmar som omger oss. Vårt samhälle polariseras av denna epidemi.
Corona skapar stress åt oss alla och vårt psyke påverkas av att hitta lösningsmodeller i stunden. I början avbokade vi allting innan vi vågade började använda oss av Teams och dylika tjänster. I stress, i situationer som inte är normala, så tvingas vår hjärna gå på övervarv vilket leder till att vårt känsloliv blir mer negativt. Vissa reagerar också fysiskt på stressen genom att få problem med kroppen.
Ett butiksbesök, kan skapa stress för det handlar om att utsätta oss för en risk att bli smittade.
I samma familj reagerar vi också olika. I familjen finns det både hen som trivs bra med alla dessa restriktioner och så finns det hen som avskyr situationen. För vissa har restriktionerna och framför allt distansarbetet frigjort tid för annat medan andra som tvingas vara fysiskt på jobb har fått fler orosmoment i vardagen. Ingens situation är samma som andras.
Undantagstillståndet är inte det nya normala.
Som arbetshandledare ser Riitta Mykkänen-Hänninen att människorna är trötta på situationen. Frustrationen växer samtidigt som inspirationen minskar. Vi som jourar är i samma båt.
I samhället kan vi prata om en längtan efter kontakter, vi vill mötas och dela med oss av vår erfarenhet. Här har kyrkans samtalstjänst en specifik roll, en service som inte förbinder men ger utrymme för samtal. Alla har rätt att få prata oberoende av den egna situationen, vissa får klaga över arbetsmängd medan andra får klara över brist på arbete. Bådas berättelse är lika viktig. Genom berättelserna så kan vi gå vidare och erkänna att vi har det olika trots att vi båda är drabbade.
Mykkänen-Hynninen anser att frivillig verksamhet är källan till ett gott samhälle, såväl för hen som tar kontakt som för hen som är med i hjälporganisationen. Det är viktigt att lyssna in vad kontakttagaren säger och inte tro sig veta. Våga ställa frågor som kanske känns självklara, för samtidigt berättar du att du är intresserad av hen som tog kontakt. Verksamheten ger klienten möjligheten att möta sina egna rädslor och farhågor. När vi sätter ord på vår situation säger vi ett ord till hen som lyssnar och två ord till oss själva. Det är viktigt att lyssna på sitt eget prat.
Ett råd till oss som tar del av en massa berättelser som vidgar vår egen värld är att vara empatisk. Empati är förmågan att förstå den andra och samtidigt hålla kvar sig själv. Att inte låta den andras berättelser komma in under skinnet. Empati gör oss till människa för mänskligheten, men hur klarar du av att bevara dig själv i känslofyllda samtal? Våra spegelneuroner aktiveras i samtal med andra vilket gör att vi lätt kan uppleva känsloöverföring.
När vi jobbar så måste vi erkänna att vi också har begränsningar och en viss mängd resurser. Det kan lätt ske att vi hjälper andra för att själv må bättre, bekräfta oss själva. Vårt mående varierar och ibland kan kontakttagarnas behov förändras så drastiskt att vi inte själv har resurser att vara lyssnare i stunden utan behöver få avstånd. Ger du dig rätt att ta paus och återkomma senare? Vi bör alltså bli medvetna om såväl yttre som inre situationer som tar vår kraft. Corona måste vi lära oss leva med, men vi har också andra saker som påverkar vårt ork. Vi påverkas av hur vi tänker, känner och fungerar. Vågar vi se oss själva med kärleksfulla ögon i vardagen och ge oss tillåtelse att ta hand om oss själva? I många situationer är det också bra att fråga; vad skulle jag säga åt andra och vad säger jag åt mig själv? För vi har inlärda modeller från tidigare över hur vi skall bemöta oss själva.
Sara Grönqvist