Vi överför en hel del känslor på varandra, såväl omedvetet som medvetet. Detta är det inget tvivel om. Frågan är om vi som mottagare kan ta emot känslan utan att ”ärva och äga” den.
Att vara empatisk och medmänsklig är viktigt för oss som är beredda att samtala om och erkänna livets avigheter. Vi behöver kunna dra gränsen mellan oss själva och hen som vi samtalar med. Jag tänker på tanken: du och jag, dina känslor och mina känslor. Om vi ärver varandras känslor så skapar det utmaningar i vårt beteende mot kontakttagaren.
Redan innan jag säger hej har min kropp reagerat till att ta emot samtalet. Kanske hjärtat slår en extra gång samtidigt som jag andas in för att finna ro. I början av samtalet känner jag igen hen som tar kontakt och min kropp reagerar igen. Jag himlar med ögonen och samtidigt som jag svarar knyter jag ihop händerna. Kanske jag t.om. suckar när jag säger hej. Jag känner mig frustrerad. Samtalet kommer ändå inte att ge något resultat. Allt detta sker på några sekunder, utan att jag ens alltid hinner reflektera över saken.
Innan samtalet ens har pågått i 30 sekunder så har mina tankar, känslor och kroppen påverkat mitt sätt att bemöta och besvara personen som tog kontakt. Hen hör mer än vi anar och vi sänder ut ordlösa meddelanden till kontakttagaren, som i sin tur tolkar och agerar utgående från detta. För att bryta detta bör vi bli medvetna om oss själva.
För att spela den egna stämman i duetten behövs det kunskap att läsa noter, förmåga att känna igen genren, lyssna in rytmer och resonans samt vara bekant med instrumentet. Samma princip kan tillämpas på samtal mellan oss människor. För att samtalet skall få en klangbotten behöver vi förstå oss själva och förstå våra egna förfaringssätt. I duetten är det viktigt att vi lyssnar in på den andra stämman, men vi får inte uppslukas av den. Samma gäller samtalet vi för. Vi lyssnar in och reagerar men håller oss till det egna. Jag är jag och du är du.
”Din berättelse är din och vi delar den en stund men sedan får du den tillbaka”
Jag tror på att vi behöver träna oss i att sätta ord på våra egna känslor i olika situationer. Vi kan inte komma vidare i ett samtal om vi alltid svarar allt är på bra/ allt är skit på frågan: Hur mår du? Vi behöver kunna sätta ord på vad som är bra och vad som är dåligt för att komma vidare. Vi behöver sätta ord men vi behöver också hen som lyssnar på våra ord. Att ropa ut hjälper oss inte vidare.
Det är alltså viktigt att vara medveten om sina egna känslor när vi pratar med andra. Vilka känslor är mina egna och vilka känslor är det hen överför åt mig genom sin berättelse. När kvinnan berättar om hur corona har påverkat henne så kan jag inte gå med i det fullt ut, utan hennes berättelse är hennes liv.
För att kunna vara närvarande i samtal med andra är det bra att innan samtalen sätta ord på sina egna funderingar, så att vi inte läser in eller övertolkar andra. Samma gäller efter vår jourgång, att skriva av sig känslorna som har uppkommit under kvällen.
Vårt eget förhållningssätt till det som sker i livet är avgörande för hur vi själva hanterar motgångar och möter utmaningar i livet. Det värdefulla jobb som görs i kyrkans samtalstjänst utmanar oss samtidigt som vi är delaktiga i något större. Därför handlar det också om att ta hand om sig själv, ge utrymme för upplevelser i det egna livet och på så sätt stärka sig själv.
Jag vill dela en stund med er, vi får dela den en stund ute i naturen. Gå en promenad och stanna vid saker, föremål och vyer som tilltalar dig. Låt dem ta din uppmärksamhet för en stund. Vi börjar med att stanna vid något vackert som vi ser. Kanske du kan lägga dig på marken eller gå ner i huk på barnens nivå och se på saken från ett annat perspektiv än vi vanligtvis gör. Beundra och låt det ta tid. Vi vandrar vidare och om en stund stannar vi upp, lyssnar på ljuden. Kanske vi sluter våra ögon för att höra bättre. Vi fokuserar på att lyssna, vad är det vi hör?
Sedan fortsätter vi igen vandringen och nästa gång vi stannar låter vi känselsinnet vara aktivt. Vi rör vid någonting, först använder vi hela handen, småningom känner vi på föremålet genom fingertopparna. Är det någon skillnad i hur vi uppfattar föremålet? Hur talar känselsinnet till dig idag?
Det är tid för att låta luktsinnet vara aktivt. Vilken doft känner du igen under promenaden? Vad väcker det för tankar hos dig? Kan du se källan till doften?
Vi har ett känslosinne kvar och det är smaken. Sätt dig, smaka på någonting (endera någonting från picknickkorgen eller sedan någonting hälsosamt från naturen). Vilka smaker känner du?
Jag tänker att denna övning kan hjälpa oss att bli medvetna om oss själva och våra känslor. En vandring kan hjälpa oss att förbereda oss, men också att släppa taget om hen som tog kontakt och skapade känslor inom oss. Vår hjärna fungerar på ett intressant sätt, desto mer vi försöker blockera vissa känslor i vårt sinne desto mer tänker vi på dem. Därför är det bra att öva sig i att ta emot en känsla, acceptera den och sedan låta den gå vidare. På detta sätt stöder vi också varandra i samtalen
Vi hör människan säga att ingenting är bra, men jag vågar påstå att sanningen inte är så svartvit, utan vi behöver hjälpa kontakttagaren att formulera sig på ett annat sätt för att också ge rum för det goda. Är du besviken, känner du dig övergiven, är du irriterad? Vi behöver kanske hjälpa varandra att formulera oss på mångsidigare sätt än bara svara ”Ingenting är bra, allt är bara skit”.
Sara Grönqvist