Det vackraste ord som jag vet …
Förr bodde vi trångt, nära varandra och många generationer. Idag är 42 % av alla hushåll i vårt land ensamhushåll. En stor del av dem som bor ensamma har tidigare levt i parrelation som vuxen.
Dagens barn och unga växer upp i ett digitalt samhälle och umgås på nätet. Hur kommer detta att påverka de ungas naturliga sociala samspel som är inbyggt i människan? Forskningen på denna punkt är i full gång och resultaten ser vi inom kort.
Det vi redan vet är att det innebär en hälsorisk att leva ensam och utan beröring. När ett barn föds prioriteras beröring, hudkontakt mellan barn och vuxen. Barn i kuvös tas ut i mån av möjlighet för att ligga hud mot hud. På dessa områden är beröring grundläggande och uppfattas viktigt. Nyfödda barn har ett stort behov av närhet. Men hur är det med oss vuxna?
Oxytocin behövs i sociala interaktioner, samma ämne som också minskar vår ångest. Så frågan är hur vi ska öka det s.k. kärlekshormonet hos varandra, utan beröring. Forskning visar att desto mer oxytocin vi har i kroppen, desto lättare är det för kroppen att utsöndra mer av ämnet.
Uppmuntrande ord
Via telefonen eller genom ett meddelande åt varandra kan vi öka känslan av välbehag. Min syn på människan är att vi är goda, ibland tar det bara lite tid att se det goda hos varandra. Vi lär oss att se ned på oss själva och dölja oss. Men för att vi skall må bra så måste vi få höra uppskattande ord som är sanningsenliga. Det känns både bra att höra, men också att få säga någonting gott om andra. Via kyrkans samtalstjänst kan vi inte röra, men vår styrka är lyssna på kontakttagaren ostört. Inte dela upp vår uppmärksamhet utan vara närvarande i varje samtal. För vi hör på rösten, vi känner i orden på skärmen om den andra är 100 % närvarande eller delar uppmärksamheten mellan olika saker. Att ge känslan av att jag har lyssnat på dig till fullo överför en belöningskänsla mellan de båda parterna.
Känslan att bli hörd är viktig, men vi behöver inte heller förneka att det känns bra när vi delar med oss till varandra. Vi delar med oss av vår tid, vi delar med oss ekonomiskt, vi delar med oss av vår kunskap. När vi delar med oss, så bekräftas vi och känslan av att finnas till växer. I delandets stund växer känslan av tacksamhet och då ökar oxytocinet inom oss.
I min bokhylla, instucken i en av de flitigast lästa böckerna, finns en lapp som en äldre dam gav åt mig för några år sedan. Varje gång jag ser lappen tänker jag på henne och fylls av tacksamhet. Tacksamhet över att våra vägar möttes, en bit här på jorden. På lappen står det:
Att tacka borta
Att tacka hemma
Att säga tack skall jag aldrig glömma
Om jag är liten eller stor så skall jag tacka det, säger mor
Textrader med självklarheter för många, men textrader som också fyller på vårt oxytocin. Det handlar inte heller om texten i sig själv, utan det handlar om HUR personen mötte mig och framförde denna vers. Vår hjärna minns bättre svar på frågan hur än vad. I våra samtal bör vi alltså sätta vikt på hur vi möter kontakttagaren.
I samtalen växer det ibland fram känslor. Det vi upplever viktigt får oss att känna känslor. Känslor ökar också det goda inom oss och mängden signalsubstanser i hjärnan. Vi skall inte vara rädda för känslor, för stänger vi av våra känslor så reagerar kroppen på något annat sätt. Kanske vi får en fysisk smärta eller det psykiska illamående växer.
Styrkan inom kyrkans samtalstjänst är vi
också kan använda oss av välformulerade böner eller bibelcitat om
kontakttagaren är bekväm i situationen och frågar efter det.
Att be hjälper kroppen och sinnet att slappna av. Bönen är en oas för många av
oss, där vi är trygga och vi kan stänga ut det som väcker stresshormoner inom
oss.
Bönen är för mig en beröringspunkt med många andra. Där är jag en gren i trädet som bärs upp av djupa rötter och skyddas av en tät trädkrona. En trädkrona som skyddar men samtidigt släpper in ljuset och ger mig energi att växa. Jag vill avsluta texten med sinnesrobönen, en bön som förenar mänskligheten och erkänner ensamheten.
Sinnesrobönen som skrevs av Reinhold Niebuhr 1926 förenar mänskligheten.
”Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan
förändra, mod att förändra det
jag kan, och förstånd att inse
skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro
bli så total att den släcker
min indignation över det
som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför
mina kinder och vreden
slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om
möjligheten att nå en
förändring bara för att det som
är fel är lag och normalt, att
det som är vrångt och orätt har
historia.
Och låt mig aldrig tvivla på
förståndet bara för att jag är
i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”