Ordets kyrka?
Vi talar ibland om ORDETS kyrka.
Och kan då kanske tro att kyrka handlar om ord, om att tala framför allt.
Ord är viktiga. Men det Ordet, som är evangeliets innehåll, det Ordet, vars kyrka vi är,
är ett Ord som har blivit kött, kropp.
Så vill åtminstone Johannesevangeliet tala om det:
”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…” (Joh 1).
Ordet är kropp!
Jesus sammanfattar sitt budskap så här: ”Himmelriket är nära.” (Mk 1)
”Himmelriket” är ett judiskt sätt att tala om ”Gud”.
”Himmelriket är nära” betyder: Gud är nära.
Guds närvaro har många dimensioner.
Den är ett Ord, som blir ord.
Det är också ett Ord som blir fötter,
händer, blick, närvaro, beröring, leende,
tårar, smak och doft.
Mera än bara ord
Ibland vill orden tryta eller kännas allt för otillräckliga.
Ibland kan den människa vi möter inte ta emot våra ord.
Det kan finnas olika skäl till det.
Det kan handla om en temporär oförmåga p g a sorg, smärta, eller ilska.
Det kan handla om en människa som kanske aldrig lärt sig ett språk,
eller åtminstone inte det språk som jag råkar kunna.
Då är det bra att påminna sig om att ord är alltid bara en liten – fastän viktig – del av vår mänskliga verklighet och verksamhet.
Evangeliet om (Guds) närhet kan förmedlas också på många andra sätt.
Här kommer några tankar kring hur Ordet (med stort O), hur Guds närvaro i våra liv, blir ”kött”, blir levande kropp:
Fötternas evangelium
Den yttre resan är en inre resa
”Så roligt att du kom!” Mina fötter har burit mig ända fram.
Hjärtat har kanske varit lite motvilligt. Tankarna tveksamma:
”Ska jag verkligen hälsa på? Jag sku inte riktigt orka.”
Men jag tog det första steget. Och ett till. Och ett till.
Nu är jag framme.
”Vad ska vi göra nu?”
”Kanske vi går på en promenad! Alltid bra med frisk luft.”
”Bra idé!” Vi vandrar iväg.
Är plötsligen inte mera där vi har varit.
Har kommit vidare. Mest utanpå.
Men lite grant också inuti.
Gå!
Det händer mycket när vi går. Både på ett fysiologiskt, men också på ett psykologiskt och andligt plan. (Du kan läsa om det här t ex i Shane O’Mara: In Praise of Walking).
Det gör gott att vandra ett stycke tillsammans. Också och just helt konkret.
Den yttre resan påverkar och förändrar den inre resan.
Sören Kierkegaard skriver:
”Tappa framför allt inte lusten till att gå.
Jag går mig varje dag till mitt dagliga välbefinnande
och går ifrån varje sjukdom.
Jag har gått mig till mina bästa tankar
och jag vet ingen tanke som är så tung
att man inte kan gå ifrån den.
(”Tab for Alt ikke Lysten til at gaae: jeg gaaer mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jeg har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke [kan] gaae fra den.” (Breve og Aktstykker vedrørende Søren Kierkegaard, udg. af Niels Thulstrup og Carl Weltzer, Kbh. 1953 s. 168.)
Blickens evangelium
The Artist is present!
I sin performans “The Artist Is Present,” satt Marina Abramović år 2010 under tre månaders tid varje dag i Museum of Modern Arts i New York. Hon satt stilla, utan att röra på sig. Museibesökarna var inbjudna att sätta sig på en stol mittemot henne så länge de ville. Den enda regeln var att de inte fick prata med henne eller röra vid henne. Under performansens tid satt 1675 besökare i hennes blick. Det intressanta är hur många av dem som satte sig mittemot henne berördes på ett djupt sätt.
Du såg mig!
Fast det är inget ”märkligt” egentligen.
Blicken berör. En annans blick gör mig till den jag är, börjande från mammas eller pappas blick. Blicken förmedlar närvaro och har förmåga att göra mig mera närvarande.
Den välvilliga blicken har en helande kraft.
Den kärleksfulla blicken kan förändra hela min tillvaro.
(Abramović berättar om sin upplevelse t ex här: https://vimeo.com/72711715)
Vokalernas evangelium
”Aaaaa-ååååå-oooo-mmmm.”
I mitt arbete som omsorgspräst har jag fått lära mig att hålla aaa-andakt. Det är ett sätt att fira andakt med människor med grava kognitiva funktionsnedsättningar. I aaa-andakten används gamla gregorianska sånger (melodier som vi delvis också använder i våra vanliga gudstjänster) och enkla vokaler (a, å, o, m) som sjungs sakta på en ton, eller ett par toner (ofta en kvint).
Grundidén är att olika vokaler resonerar på olika ställen i kroppen: ’a’ i hjärtområdet, ’å’ i strupen, ’o’ i munnen, ’mmm’ i hjässan. Du kan testa själv: lägg ena handen på bröstkorgen, den andra på hjässan och sjung a-m-a-m-a-m på en ton som är bekväm för dig. Känner du skillnaden var ’a’ och ’m’ resonerar?
Vi resonerar
Resonansen finns inte bara hos den som sjunger, utan också hos den som lyssnar. Sången blir då som en beröring inifrån eller inuti. I aaa-mässan kombineras den med varsamma beröringar, där assistenten lägger sina händer på olika ställen av klientens kropp. Så förmedlas lugn och frid.
Mässan har utvecklats av omsorgsprästen Nalle Öhman. Du kan läsa om den i hans doktorsavhandling. Han fick mycket inspiration av den forskning som Iégor Reznikoff har gjort. (Du kan läsa om Nalles doktorsavhandling kring ämnet här: http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/2008_16_ohman.sht)
Namnets evangelium
”Jag har kallat dig vid ditt namn…” (Jes 43)
Det är viktigt att få höra sitt namn.
Liksom blicken bekräftar namnet att jag finns.
Någon lägger märke till just mig.
Nu under corona-restriktioner har jag inte har fått skaka hand med mina församlingsbor då jag firar andakt tillsammans med dem. Jag har istället sjungit en liten välkomstsång till var och en:
”Hej (namnet), var är du? Där är du (namnet).”
(Den måste inte sjungas, men musiken ger alltid en dimension till.)
Minerna (både klienternas och personalens) har tydligt visat hur berörande det är att på ett positivt sätt att bli tilltalad med namn.
Beröringens evangelium
In på huden
En lätt beröring på axeln eller armen.
Handflatan som läggs på huvudet för välsignelsen.
Kramen när orden för sorgen inte vill infinna sig.
T o m karlarnas tafatta dunkande i ryggen:
beröring behövs, inte bara för att må bra.
Huden är människans största sinnesorgan.
Beröringssinnet är det första som väcks i moderlivet, före alla andra sinnen.
Och det finns de som påstår att det är det sista sinnet som släcks.
Beröring formar våra tankar, vår bild av världen och av oss själva.
Vi begriper eller fattar – och det gör vi ursprungligen med händerna och läpparna.
Alla andra sinnen och tankarna lär sig av dem. (Martin Grunwald: Homo hapticus)
Rör inte vid mig!?
Corona-pandemin med sina många restriktioner och möten på distans är här en stor utmaning. Men redan innan pandemin befann vi oss i en beröringens kris. Samtidigt som det framkommer alltmera vetenskapliga rön om beröringens betydelse (t ex Kerstin Uvnäs Moberg: Närhetens hormon, Raili Gothóni: Kosketuksia,) har vi också fått upp ögonen för hur beröring kan missbrukas och användas som maktmedel och förtryck (#metoo t ex). Och mycket av våra liv har redan tidigare flyttat ut i en virtuell realitet.
Behovet av beröring (och behovet av gränser för beröring) formas genom personliga och kulturella faktorer. Beröring är kommunikation och kräver som all kommunikation att vara lyhörd för den andra. Men beröring behövs. Beröring förmedlar närhet, omtanke. Beröringen bekräftar att jag finns.
Kroppens många vägar
Du kan fundera, forska, upptäcka, känna efter vidare själv.
Vad gör ett leende med dig? Hur reagerar du på tårar? Vad uppenbarar de?
Vad förmedlar smaken och doften av nybakad bulla, nygräddat bröd eller en smaklig gryta som du hämtar till någon som är sjuk? Nattvardens bröd och vin? Varför är kyrkkaffet så viktigt?
Vilka rymder öppnas i dig när du lyssnar uppmärksamt och nyfiket på människors berättelser?
Gud är god närvaro.
Vi hjälper människor i deras nöd. Det är bra.
Det är evangelium. Gud är sann och kärleksfull närvaro.
Den kan förverkligas på många flera sätt än att tala.
Kärnan i det hela:
du är inte ensam. Du är inte bortglömt.
Jag är här med dig, på det sätt som just nu är möjligt och lämpligt.
Du är du!
Claus Terlinden, Omsorgsprästen